Honungsprocessen startas direkt efter att dragbiet tagit nektarn från blomman och är på väg hem till kupan då biet blandar nektarn med sin saliv som innehåller enzymer. Hemma i kupan tar husbina över och tillsätter mer enzymer som omvandlar nektarn till honung som sedan förvaras i de sexkantiga cellerna. Slutligen gör värmen i kupan samt husbinas fläktande att vattenhalten sjunker från ca 60 % till under 20 % då bina täcker cellerna med ett tunt vaxlager som skydd och blir ett tecken för biodlaren att den är färdig att skatta. Honung skall alltid ha under 20 % vattenhalt då den annars kan jäsa.
Därefter är det biodlarens tur att ta över processen som tar honungsramarna, avlägsnar vaxlocket och slungar ramarna i en honungsslunga. Det är en speciell centrifug som finns i olika varianter som med hjälp av centrifugalkraften slungar ut honungen ur ramarna. Nyslungad honung är alltid flytande. Honung består till största delen av frukt- & druvsocker och finns det mindre än 25 % druvsocker kristalliserar (intar fast form) honungen först efter väldigt lång tid eller aldrig såsom t.ex. Akaciahonung. I Sverige intar så gott som all honung mer eller mindre fast form efter ett tag. Vill man på konstgjord väg se till att honungen håller sig flytande kan man antingen tillsätta fruktsocker i honungen, men då får den inte längre kallas för honung, eller så värmer man honungen. Tyvärr förlorar man då en del av hälsoeffekterna från honungen, ju högre värme desto mer försvinner av honungens nyttiga ämnen. Har man lite tålamod kan man värma honungen försiktigt i max 40° och får en honung som håller sig flytande ytterligare ett litet tag innan man eventuellt behöver upprepa proceduren.
När honungen är slungad vill man ha bort de vax- & pollenpartiklar som finns kvar och man kan då antingen sila honungen, låta den stå i en klarningstank under några dagar då resterna separerar sig självt eller kombinera de bägge metoderna.
Täckt och otäckt honung 
Honungsslunga
Låter vi honungen bara vara så kommer den alltså att kristallisera (hårdna) av sig självt efter ett tag. Det är dock inte önskvärt att detta sker helt okontrollerat då det skulle ge stora kristaller i honungen och den skulle då bli väldigt grynig med känslan av sand-/gruskorn. En del föredrar att ha en viss struktur i sin honung medan jag själv och många andra ser det som en kvalitetsstämpel att få en så len honung som möjligt.
För att åstadkomma detta brukar man röra honungen. Detta sker ett par gånger om dagen i ett par veckors tid. Det fungerar bra för den lilla biodlaren men inte med större kvantiteter. Där använder man sig i stället av ympning som innebär att man tillför en viss mängd färdig honung med fina kristaller som sedan ”smittar” av sig till övriga partiet. Jag använder mig själv av ympning som underlättar arbetet betydligt och gör det lättare att få en jämn hög kvalitet.
Efter detta är honungen färdig för tappning. De flesta små biodlare tappar honungen direkt på burk (direkttappning) men den lite större biodlaren har oftast inte tid med detta då det är fler samhällen som måste skattas, slungas och vinterfodras. Man tappar då honungen på större hinkar för att senare under vintern när det lugnat ner sig tappa över honungen i burkar.
När honungen ympats eller rörts klart och tappats upp skall den sedan ställas någon vecka i optimal temperatur som ligger runt 13° – 14° för att få så fin struktur som möjligt. Efter detta är honungen klar för förtäring eller försäljning. Ett problem som kan uppstå när man direkttappar är att man kan få en ganska hård honung. Vad som styr detta tvistar de lärda om men det diskuteras om att för låg vattenhalt, hög druvsockerhalt, för snabb nedkylning och ett antal andra aspekter påverkar detta. Jag själv eftersträvar en ”smörig” honung och om man antingen låter honungen stå något dygn efter ympningen eller tappar på hinkar för att senare tappa om den brukar det oftast bli en mycket bra konsistens. Hinkarna värmer man försiktigt upp till max samma temperatur som råder i bikupan för att få honungen så pass flytande att det går att tappa på burk och det är förmodligen denna andra uppvärmning som är gynnsam för konsistensen.
Rörning av honung med borrspiral 
Tappning av honung med tappmaskin
Näringslära
Honung består till största delen av socker (ca 80 %) med sockerarterna fruktos (fruktsocker) 38 %, glukos (druvsocker) 32 % och övriga sockerarter 9 %. Därtill består det av ca 18 % vatten som vi nämnt tidigare och resterande del är mineraler, enzymer, spårämnen, syror, vitaminer och aromämnen. Av dessa kan speciellt nämnas enzymerna Diastas som bryter ner stärkelse, Invertas som bryter ner socker och Glukosoxidas som omvandlar druvsocker till väteperoxid och glukonsyra. Båda dessa ämnen är bakteriedödande och bekräftar honungens positiva verkan mot t. ex. förkylningar förorsakade av bakterier. Honungens antiseptiska egenskaper utnyttjas även inom sjukvården där man kan lägga förband vid brännskador och kraftigt infekterade sår som är svåra att lägga om. Mer om detta kan ni läsa via länkar.
